—Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, så blir hon som förut. Var inte ledsen!
—Hon blir aldrig som förut, grät min dotter.
—Jo, precis som förut, sade jag, alldeles som förut.
—Nej, det blir hon inte, för förut visste jag inte att hon hade ett stort, svart hål inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!
—Tänk på, sade jag, att det finns riktiga, gamla människor, som också tappa håret. Tänk på morbror Per, han har en vit fläck uppe i huvudet. Och han är lika glad för det.
—Men man kan inte se in i huvet på morbror Per!
—Nej, gudskelov, sade jag. Men tänk på tant Edla, jag skall säga dig en sak, men du får inte berätta det: hennes hår är löst alltsammans! Men du får inte berätta det!
Min dotter blev tyst. Så sade hon:
—Men tant Edla gummar inte fast håret med syndetikon!
—Nej, hon har något annat knep, som vi inte vet, men det är lika löst för det.