Så lagade jag Clara. Hon såg ut precis som förut. Och när hon hade torkat, kunde man börja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig. Hon lade undan Clara och lekte aldrig med henne.
Men på julafton, då min dotter var 5 år, kom en farbror åkande i bil. Och han hade med sig ett stort paket och i det paketet låg en ny, stor docka. Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var för galet att komma med en så fin present. Men min dotter blev så glad, att hon hoppade och skrek av glädje. Just en sådan docka hade hon alltid önskat sig.
Hon var klädd i en grön sammetsklänning, hon hade svart hår eller nästan svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill säga, hon snarkade inte, men hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned. Och satte man henne upp, så blev hon alldeles vaken igen.
Min dotter höll henne i sin famn och glömde alla sina andra saker för den fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och sade:
—Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!
Och då sade vi alla:
—Anne-Marie är ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie!
Och så var det som på alla vackra julaftnar. Vi åto gröt och den snälle farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo trötta och började blinka mot alla ljusen och deras moder sade:
—Nu gå vi och lägga oss—i morgon är åter en dag!
Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på julnatten och pratade och skämtade.