Klockan blev mycket och vår vän gick. Jag öppnade fönstret och tog snö från blecket och kramade en boll och kastade på honom, då han kom ned på gatan. Så ropade vi god natt åt varandra och allt blev tyst.
Jag gick in i barnkammaren. Min dotter låg i sin lilla säng. Hon hade krupit ned under täcket och sov.
Jag tänkte: Var har hon dockan? Var är Anne-Marie?
Så lyfte jag sakta på täcket. Hon låg så stilla och sov, som lyckliga glada barn sova och i sin lilla famn höll hon hårt tryckt en docka, men det var inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med grön klänning och riktiga spetsar på ärmarna—det var gamla Clara, den förskjutna gamla Clara, med syndetikon i håret och ett stort, svart hål i huvudet, som min dotter höll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka täcket och log. Ty det var ju som jag sade i början av berättelsen: min dotter hade fått ett litet barn, hon hade blivit mor för allra första gången——
I salen stod min hustru. Jag nickade åt henne och sade:
—God natt, gamla mormor!
Men hon förstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, äro ofta så besynnerliga.
