Hennes moder reste sig och sade:
—Jag tror ...
Och sedan hände en hel mängd i flygande fläng. Telefon—en bil—och en man som stod ensam kvar på trottoaren, barhuvad, tittande efter vagnen som försvann.
Anna-Claras moder ville vara ensam då hon mötte sitt barn.
Mannen gick tillbaka till vännerna. Han såg sig omkring. Det var som han aldrig förut sett detta rum. Där hängde en vaktmästare mot en vägg och där satt en kassörska vid en pulpet. De sågo trötta och döda ut.
I detta ögonblick kanske—
Han sprang ut i vestibulen. Någon ringt? Hör efter noga!
Där kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett fönsterbord och såg på matsedeln med den trötthet i blick och min som man ofta finner hos de gamla uteätarna.
En vaktmästare kom rusande från vestibulen. Anna-Claras fader såg honom komma och sprang emot honom.
Telefonens mikrofon låg på ett litet bord avlyftad från apparaten. Mannen som kallats, tog luren i sin hand, såg på den och tänkte: ett ord är nyckeln, till liv eller död.