Han hörde sin egen röst och så i sitt öra en annans, som sade:
—Tänk det var en flicka!
Han släppte luren och sprang uppför trappan till matsalen. Scenen var ny mot nyss. Vaktmästaren vid sin vägg såg glad ut, fröken vid pulpeten smålog och den gamle uteätaren gjorde en gest som ville han säga: Sitt ned unge man och dela en flaska vin med mig!
Visste de vad som hänt?
Han stannade framför vännerna och ropade högt:
—Nu har hon kommit—Anna-Clara! Hon hälsar så mycket!
Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen, med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den gamle uteätaren—men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man.
De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem. Modern låg med händerna knäppta som till bön. Han såg på henne och med en glimt av avund tänkte han:
Så lycklig har jag aldrig sett henne.