—Ta honom just när han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom på en femtiondedels sekund!
Varpå Emanuel tackade för maten och gick ut och tjuvrökte en cigarrett av körsbärsblad på baksidan av huset.
Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:
—Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma—du som bott så länge här ute i skärgården.
—Jag kan simma tre tag, sade Anna-Clara, bara jag känner botten med fötterna.
—Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna genast!
Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet. Isarna, vinterstormarna och pojkarna ha förstört det. Men vattnet i stora bassängen finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, är borta. Men vi behövde ingen trappa. Vi satte bara en simgördel på Anna-Clara, och så släppte vi ned henne i bassängen allt under det vi höllo i linan, som var fäst i gördeln. Anna-Clara skrek förfärligt, och pojkarna skreko och kommenderade:
—Ta lugna tag!
—Gapa inte! Du får hela Mysingen i magen!
—Spreta inte med fingrarna!