—Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka!
Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog hennes fader, som är ömsint, och halade upp henne. Och så klädde hon sig, och så sprang hon i land och berättade för alla människor, som inte varit närvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt nästan hela bassängen och kunde alldeles säkert simma utan simgördeln också. Det skulle hon göra så fort hon fick tillfälle.
Anna-Clara fick ett tillfälle. Hon seglade i viken med pojkarna, och då hon skulle gå i land, steg hon galet och föll rätt i sjön alldeles vid bryggan. Med kläder och allt.
—Ta opp henne! skrek Emanuel.
—Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli våt.
Anna-Clara sprattlade och skrek och var nära att sjunka, då Emanuel nedlät sig att hugga henne i armen och hala henne ombord.
Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla överens om att det var en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att nästa gång fick hon ta sig upp bäst hon kunde.
Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta får göra, om hon har äldre bröder. Redan från barndomen är den svenska kvinnan förtryckt av den hårde mannen.
Men för Anna-Clara kom upprättelsens dag. En dag gör hon en expedition inåt ön för att leta efter ett kilo smör till maximipris som skall finnas i ett litet torp. Det är långt att gå, men det är ny väg, ny skog och nya marker. Och nya människor, utanför den egentliga världen, utanför badorten och alla hotellen. Ensamma människor med annat liv än det Anna-Clara känner till.
Hon kommer igen på eftermiddagen utan smör men med något annat, som betyder oändligt mycket mer. Kommer direkt in till mig och berättar i ett andedrag: