—I min klass finns en flicka som har en ring.
—En ring på fingret?
—Ja, en riktig ring på fingret. Den är av äkta förgyllt guld och hon har den på ringfingret.
—Då är hon väl förlovad?
—Inte—hon har fått den av sin farbror.
Här inställde sig en paus, varpå jag sade:
—Så tråkigt, att du inte har någon farbror.
—Det finns väl andra än farbröder, sade Anna-Clara.
Anna-Clara fick en ring på sin födelsedag. Det kunde helt enkelt inte undvikas. Jag törs inte tänka mig, vad som kunde inträffat, om hon inte fått den ringen. Den var av äkta franskt guld och den passade på ringfingret. För den ringen glömde Anna-Clara alla sina dockor och en alldeles ny klänning. Hon glömde alltsammans för nästan hela tre dagar. Men sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen:
—Nu är det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har också fått lov att få en, så nu är det inte så märkvärdigt med ringar.