Anna-Clara bar dock sin ring utan att lägga märke till den och utan att tala om den, alldeles som äldre folk göra med sina vigselringar, så länge de äro gifta. Men en dag sprack Anna-Claras ring mitt itu. Sprack alldeles av sig själv. Franskt guld är kanske inte så starkt. Anna-Clara lade ringen i en liten ask och skrev på locket: »Till min dotter.» Anna-Clara har många sådana små saker, som äro testamenterade till hennes dotter. Tyvärr äro de allesammans litet trasiga, men Anna-Clara säger, att de bli alldeles som nya då de bli lagade.
Det året med ringen blev det jul, som det brukar bli, för snälla barn, och en dag i början av julveckan sade Anna-Clara:
—Det finns bara en sak i hela världen ...
—Vilken sak, sade jag.
—Bara en sak ...
—Det finns många saker i världen.
—Nej, bara en! Och jag har sett den i dag. Alice har den.
—Är den dyr, säger Anna-Claras moder, som vet att det kostar pengar med jul.
—Jag vet inte, vad den kostar, men om—så har jag ju pengar på min sparbanksbok.
Saken som Alice hade, var en liten vävstol, som man kunde väva riktigt på. Inte några stora dukar eller tyger, men små mattor, riktigt vackra mattor, som kunde ligga i dockskåpet.