—Ja, sade jag, för det kan man gå i skolan och få lära sig en hel massa saker under ett helt år. För två hundra kronor kan man få en hel mängd nyttiga saker.
—Gretas cykel kostar två hundra kronor.
—Det tycker jag inte är dyrt, om man har råd till det.
—Nej, sade Anna-Clara, det är billigt. Och så sprang hon ut och ned för alla trapporna. Hon stannade inte förrän nere i parken och där satte hon sig på ett säte och för var liten flicka, som åkte förbi på cykel, slöt hon ögonen och tänkte: två hundra kronor, det är mycket pengar, två hundra kronor, det är billigt, två hundra, kronor, det är många nyttiga saker, två hundra kronor det är ett helt år i skolan. För två hundra kronor får man en cykel!
Då Anna-Clara kom hem igen, satt hennes kusin Per-Olof, som är tio år och väntade på henne. Han hade kommit på visit utan att någon bett honom om det. Men det kunde nu inte hjälpas. Han satt där, och man måste stå ut med honom, tills han hade förstånd att gå.
—Per-Olof är här, sade jag till Anna-Clara. Gå in och hälsa på honom.
Anna-Clara ryckte till, lade handen på ryggen och svarade:
—Nej, absolut nej! Jag hälsar inte på honom!
—Varför det? sade jag. Per-Olof är en snäll gosse. Han rår inte för att han är rödhårig. Han sitter och väntar på dig.
—Jag hälsar inte på honom! Jag tar honom inte i hand!