I detsamma stod Per-Olof i dörren. Han gick fram till Anna-Clara, räckte henne sin hand och hon tog den. Men så fort det var gjort, vände hon, sprang in i sitt rum, körde huvudet bland kuddarna i sin säng och stortjöt. Det tog tio minuter innan förklaringen kom och då hade Per-Olof äntligen haft det förståndet att gå.
—Det är så, sade Anna-Clara och snyftade och grät, att man ska räkna till ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man se två vita hästar och så ska man möta ett rött parasoll och den första gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop det där och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag avskyr honom!
Situationen var svår och på något sätt måste den redas upp. Jag började med att försöka inge henne den förhoppningen att Per-Olof troligen skulle gifta sig med en annan.
—Nej, sade det gråtande offret, det går ju inte, för jag har ju tagit honom i hand och då måste ju jag bli gift med honom.
—Nåja, om vi då tänka oss den förfärliga möjligheten, sade jag, så finns det ju ändå den räddningen, att det inte är angivet, när du skall gifta dig med honom. Gör om alltihop med studenterna och vita hästarna och röda parasollet och tag en annan pojke i hand, så kanske du blir gift med honom först. Sen kan du ju ta Per-Olof om det blir tillfälle.
—Det är båg![1] sade Anna-Clara. Och så grät hon igen.
—Tror du, sade jag, att du skulle kunna glömma Per-Olof, om du fick en cykel?
Det blev en cykel. Naturligtvis med all den utstyrsel den skulle ha. En cykel som hela huset, ja hela kvarteret inte sett maken till. Anna-Clara levde i en himmel av lycka och glädje och något litet oro att någon förfärligt elak tjuv skulle komma mitt i natten, bryta sig in i huset och stjäla cykeln. Visserligen hade hon den låst och visserligen låg nyckeln var natt på ett särskilt ställe, men vad hjälpte det, om tjuven hade dyrkar som tjuvar bruka ha.
Anna-Clara åkte mycket på sin cykel, både inom och utom staden. Och då hon flyttade till landet, tog hon cykeln med på båten och såg mycket noga efter att den kom i land. Och då hon sedan stod på bryggan med cykeln vid sidan och kameran i handen, fanns det ingen av de små flickorna på ön, som inte tyckte, att hon var det underbaraste och märkvärdigaste i flickväg de någonsin sett.
Så gick sommaren precis så fort som den brukar gå. Och då hösten kom, flyttade Anna-Clara till staden. Som då hade hunnit bli alldeles ny och lockande igen. Gator äro i alla fall gator och tänk så många butiker det finns i alla hus. Och så mycket det finns i alla butiker.