En dag då Anna-Clara äter middag med sin fader och moder och sina bröder, säger hon plötsligt utan någon som helst föregående varning:
—I dag såg jag och Alice en liten bil på trettio hästkrafter—den var smaskens!
Då lade jag ned kniv och gaffel, vek ihop min servett, tog på mig hatt och rock, gick ut, fick fatt i en bil och for direkt till Alices pappa.
—Förlåt, sade jag, om jag stör, men skulle min herre vilja göra mig en verkligt stor tjänst?
—Gärna det, sade Alices pappa. Vad är det?
—Det finns här i staden en liten bil på trettio hästkrafter som är smaskens. Var snäll och köp inte den bilen till er dotter, ty då blir jag ruinerad!
—Det lovar jag, sade Alices fader. Det lovar jag bestämt!
Och så togo vi varandra i hand på det löftet. Så nu kan jag åtminstone vara säker för den utgiften.
[1] Skoj.