Emanuel lägger märke till allt detta, och vid en frukost säger han i en ton som illa döljer mycken list och ondska:
—Jag tycker att du är så elak mot Astrid. Hon är en riktigt snäll flicka.
Karl-Olof svarar inte. I det längsta vill han behärska sig.
Emanuel går vidare:
—Jag tycker hon är dum som bryr sig om dig—för resten spelade hon tennis med Tage i går.
Då är det färdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar åka över golvet. Dukar dras ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet.
Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont—hennes fel är alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar:
—Du jänta, vad vill du här? Ut med dej! Kan jag inte få vara i fred för dej—här jag rört dej, vad?!
Då drar sig Astrid diskret tillbaka och med högst allvarlig uppsyn går hon sakta ned mot hamnen.