Det blir kväll och det är dans på Sossi. Utanför skymmer sommarkvällen och fjärden ligger blek och stilla. Där inne i det stora stenhuset dansar ungdomen i takt med musiken från det ostämda pianot. De små flickorna ha sina bästa klänningar och pojkarna äro nakna om de bruna halsarna i vita sjömansblusar. Små fötter trippa och hasa över det glatta golvet. Alltsammans är högst allvarligt och värdigt, precis som på en riktig bal. Runt väggarna sitta de lyckliga mödrarna och ute på verandan stoja de unga herrar som förakta dansens enkla nöje.
I små mjuka vågor som stiga och falla och bli till en bränning i vitt går dansen där inne, i ett, i ett, då plötsligt något händer, som bryter harmonien, och som kommer pianisten att vända sig på stolen och se efter vad som är på färde. Man trängs i en grupp vid dörren till terrassen, och ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och röd, icke av dans och lek, utan av sårad manlig stolthet, kränkt i djupet av sitt unga hjärta. Kamrater ta emot honom, man frågar och undrar: vad är det? Och han svarar:
—Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjöd opp henne och då svarade hon:
—Jag dansar inte med småpojkar!
—Ååååååå—och sen??
—Jag tog naturligtvis och gav henne en smocka! Det var väl rätt, när hon var mallig! Hon är bara 15 år!
—Att du kunde göra så, säger en flicka, och så tillägger hon: tycker ni det är rätt, ni andra?
Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gäller, vänder bara helt om, kör händerna i fickorna och lunkar ensam hem.
Där inne går dansen vidare, par om par, i glidande rytm och våg. Där trippa de små flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och där dansar Karl-Olof med den stackars föraktade, förskjutna Astrid. Över deras ansikten ligger det djupa högtidliga allvar som stunden kräver.
Men i en dörr står Emanuel och flinar.