Amelie svarade icke. Hon var sysselsatt med att sträcka upp ett stadsbud som hela tiden yrkade på att man skulle vända upp och ned på sätet och skaka på det så att flickan kom loss!
Nu kom polisen. Det blev tyst i folksamlingen. Han banade sig väg fram till sätet och sade till fru Göransson som fortfarande låg på marken:
—Vad gör ni med barnet? Stig opp!
Fru Göransson steg upp. Polisen kastade en blick på Anna-Lisa och så sade han:
—Hon har fastnat med foten.
—Det är just vad jag sa för en halvtimme sen, sade den äldre herrn, men det var ingen som trodde mej.
I detsamma kom två kompanier av Göta garde tågande fram genom Arsenalsgatan. De hade varit på marsch och hade musik med sig. Trummorna smattrade och tonerna av musiken flöto ut över lindarna i Kungsträdgården. Folksamlingen kring Anna-Lisa upplöste sig själv. Alla sprungo för att se på militären. Endast polisen stannade kvar hos fru Göransson, Amelie och Anna-Lisa.
—Om damerna lova att inte tala om det för någon människa, så ska ja ta loss flickan, sade konstapeln.
—Naturligtvis! svarade Amelie och fru Göransson.
Konstapeln tog upp ur fickan en stor fällkniv.