—Människa, vad tänker ni göra?! skrek fru Göransson som var moder till ett barn som satt fast i ett säte.
Konstapeln svarade icke. Han började i stället skära i sätet i motsatt ända där Anna-Lisa satt fast. Då han var färdig, sköt han Anna-Lisa bort till den utvidgning han gjort i springan och så lyfte han upp den fångna foten. Anna-Lisa var fri.
—Det var förfärligt snällt, sade fru Göransson, och så tillade hon av gammal vana: hur mycket är jag skyldig?
—För all del, mina damer, sade konstapeln och gjorde honnör, det var mig ett nöje att göra er den lilla tjänsten.
Amelie och fru Göransson gingo genom allén med Anna-Lisa emellan sig.
På Hamngatan sade Amelie:
—Det var en vådligt stilig karl, den där polisen. Han påminde något om din man.
—Min man! sade fru Göransson och stannade mitt på gatan, min man!! ser han ut som en poliskonstapel?!! Nej, vet du, Amelie!!
Sen var jag inte med längre.