Så blev det höst. Dagen började litet senare, vattnet blev kallare och kvällarna mörkare. Pojkarna kände en viss längtan till staden, till gatorna, fotbollen och biograferna. Men ännu fanns ju en del kvar att göra på landet. I trädgårdarna mognade äpplen och päron, och plommona kunde ätas fast de voro hårda och sura.
En dag säger Ernst-Olofs fader:
—Nu stjäls det äpplen i pastorns trädgård.
—Ja, kvällarna börja bli mörka, sade Ernst-Olof.
Den kvällen togs en pojke, just då han snattade äpplen hos pastorn. Pastorn tog honom själv. På bar gärning. Med fickorna fulla av frukt och smygande fram under träden. Pastorn tog ut pojken på vägen, där det var ljust, såg honom i ansiktet och sade:
—För den här gången får det vara, men nästa gång blir det tråkigt!
Dagen därpå visste alla att det var Harry, som varit i pastorns trädgård.
Ernst-Olof sade, då han fick höra det:
—Det där att stjäla äpplen tycks vara en osäker sysselsättning. Åtminstone hos pastorn.
Denna dags afton dröjde det innan Ernst-Olof kom hem. Man väntade en timme med kvällsvarden, men han kom inte.