Ernst-Olof hade sina skäl, varför han inte kom. Det förnämsta och avgörande skälet hette Buck och var en bulldogg. Han satt under det äppelträd i direktör Pilmans trädgård, i vilket Ernst-Olof av en händelse befann sig.
Kvällarna förut hade Ernst-Olof varit ensam i trädgården, men denna vackra afton fick han sällskap av doggen. Ernst-Olof hade flera gånger försökt gå ned ur trädet men Buck tillät det icke. Han var en envis hund. Ernst-Olof började med att kasta äpplen på honom. Små hårda kart, som träffade Buck mitt i huvudet. Han tog emot dem, blinkade litet och morrade men satt kvar. Ernst-Olof försökte lämna trädet. Då reste sig Buck på bakbenen och pojken förstod, att så länge hundar icke kunna klättra i träd, var det säkrast att stanna där han var. Hans väntan på de hårda, obekväma grenarna blev lång, men den fick dock ett slut, när direktör Pilman kom.
Ernst-Olof kom hem till sin faders hus i sällskap med Buck och direktör Pilman.
Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. Då allt var över, smög sig Ernst-Olof ut bakvägen till villan. Han kände ännu svedan efter faderns spanska rör, nå, det gick över, men djupast inne bodde en smärta som ej läktes så lätt: han, hjälten, öns bäste pojke, exemplet för alla de andra, hade fått stryk, stryk som en helt vanlig pojke.
Ernst-Olof gick sakta uppför backen till Societetshuset. Han gick med händerna i byxfickorna och försökte vissla, men det gick inte. En nedstämd och dyster pojke kan inte vissla, åtminstone inte fullt musikaliskt.
Ernst-Olof såg någon komma nedför backen. Det var en liten flicka. Hon kom sakta trippande och småsjöng för sig själv, som små flickor ofta göra. Det var lilla Ingrid, den yttre och påtagliga orsaken till Ernst-Olofs stora ära och rykte.
Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under näsan på henne och sade så hårt han kunde:
—Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till, så kommer jag absolut inte att dra opp dej—så mycket du vet det, jäkla jänta!
Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor. Allt var tyst. Man hörde bara en ensam hund som skällde. Kanske satt han under en pojke, som stal äpplen ur en annans trädgård. Men vad angår han oss? Det var säkert bara en helt vanlig pojke, utan ära och rykte och en sådan kan man ju inte ha något djupare intresse för. Om man inte händelsevis rår om trädgården.