Men hemma hos fiskaren hade de saknat Vifvan samma dag hon försvunnit.
De sökte henne först uppe vid den lilla skogssjön, där de alltid trodde sig kunna finna henne, när hon var länge borta, men där fanns hon icke, och att hon icke på länge hade varit där, förstodo de af Bubblans förskräckta ansikte. Han hade simmat ända intill stranden och låg med armbågarna på stenen och hufvudet i händerna och stirrade in emot skogen, hvarifrån han väntade, att Vifvan skulle komma tillbaka.
Då föll det fiskaren in att gå ner till hafvet. En aning sade honom, att nu hade hafsmannen hämnats; och i solnedgången fick han se, huru hafsmannen låg stödd mot en stor sten, icke långt från land, och såg upp mot fiskarstugan.
»God afton, hafsman!» sade fiskaren. »Det var just dig jag ville tala med.»
»Står till tjänst!» svarade hafsmannen och kammade sitt skägg med sina långa, bruna fingrar. »Hvad är det fråga om?»
»Jo, om ingenting mer eller mindre än om min egen dotter,» svarade fiskaren. »Du skulle väl inte ha sett Vifvan?»
»Hon med gullhåret?» sade hafsmannen. »Jo, det kunde kanske hända, att jag har sett henne. Jag har till och med sett henne alldeles nyss! Hon satt på hafsbotten och drog pärlor på sjögräs.»
»Då ger du mig henne genast tillbaka!» ropade fiskaren. »Genast hör du — — eller — —».
»Eller hvad för slag?» frågade hafsmannen, satte sin tångkrans på sned och lade armarna i kors. Han såg morsk ut.
»Eller jag hänger din son i första gran i skogen,» skrek fiskaren. »Det är lätt gjordt!»