För resten var hafvet icke ett ögonblick sig likt. Det växlade i ständiga färgskiftningar, och så tonade det i en evig, böljande musik. Än ljöd det i stormfyllda, mäktiga ackord, än susade det i underbara, tjusande harmonier, och än sjöng det stilla, klara sånger.
Det var så lefvande som intet Vifvan hade sett på jorden. Det flammade till och fördunklades, gnistrade och susade, sjöng och hviskade från morgon till afton utan uppehåll. Om natten sof Vifvan på en säng af sjögräs, och då hörde hon ännu i drömmen hafvets underbara musik.
Men hon var icke alltid på botten af hafvet. Ofta buro sjöjungfrurna henne upp till hafsytan och dansade på vågorna med henne.
När då hafvet låg som en enda lysande yta framför henne och hon säkert och lätt vaggade på sjöjungfrurnas armar, kände hon sig som en lycklig bölja och skrattade af glädje.
Men när hafvet stormade vildt, satte sjöjungfrurna henne på ett skär, och så tumlade de omkring henne och visade henne sina lekar i hafvet. De dansade ringdansar genom vågorna och hoppade högt upp, så att det sprutade om dem. Än stodo de på hufvudet och än på stjärten. Man visste knappt, hvad som var upp och ned på dem, och så sjöngo och skreko och skrattade de så högt, att skeppen, som kommo förbi, satte alla segel till och skyndade mot land.
Här, utifrån hafvet sedt, såg landet så flackt och obetydligt ut. Bergåsen var som en liten låg jordvall, den högsta gran i skogen såg ut som en liten pinne, som stack upp öfver stranden, och fiskarstugan var som en leksak, som en enda af de stora vågorna skulle kunnat krossa i spillror.
Nej hafvet! Det var stort och mäktigt och oändligt, aldrig detsamma och icke likt något annat, och Vifvan började att älska hafvet och glömma jorden.
Väl tänkte hon ibland på sina föräldrar och ännu oftare tänkte hon på lilla Bubblan och längtade efter honom, men när hon sade det till hafsmannen och hafsfrun svarade de:
»Han kommer snart! Han kommer om sex år, och sex år äro blott som ett vågslag i hafvet.»
Och så tröstade sig Vifvan och lyssnade till hafvets brus.