»Schy — scho — scha — schuu,» sade han och räckte ena handen mot Vifvan, medan han så vänligt visade tänderna.
Vifvan sträckte ifrigt sina händer efter dem, men i detsamma kastade hafsmannen alla snäckorna i hafvet, så att de föllo som en regnskur öfver vattnet, och i ett nu hade han gripit Vifvan om lifvet och höll henne fast.
Hon skrek allt hvad hon kunde, men han andades öfver hennes ansikte, öfver mun och ögon, öfver hennes nacke och hals, och då bredde sig som en tunn, hvit hinna öfver hela hennes kropp, och hon domnade af.
Då dök hafsmannen ned i djupet med henne.
Först då han var nere på botten, lade han Vifvan på en bänk af sjögräs, och där fick hon ligga länge och sofva. Men sedan simmade han fram och andades åter öfver henne, och då föll den tunna, hvita hinnan af henne, och hon öppnade ögonen och kunde se och lefva i hafvet.
Först trodde hon, att hon drömde, och ville oupphörligt torka vattnet ur ögonen, men så förstod hon plötsligt, hvar hon var, och var icke alls rädd.
»O! Jag är i hafvets djup!» sade hon. Här, där min lilla Bubbla är född. Nu vill jag se allt, allt här nere, så att jag kan berätta honom därom, när jag åter kommer upp.»
Simma kunde hon ju icke som de andra, då hon icke hade en sådan fiskstjärt som de, men två af sjöjungfrurna buro henne på gullstol emellan sig och så susade de i väg med henne genom vattnet.
Och där nere i hafvet var allt så underbart, så stort och ljust och oändligt.
När solen lyste ofvanför på himlen, strålade allting på djupet som smälta ädelstenar, men gick det skyar öfver himlen, blef allting där nere så kyligt och hemlighetsfullt.