Då hände det en dag, att Bubblan och Vifvan sutto vid sjön och talade med hvarandra. Bubblan hade från sjöbotten hämtat upp några små musslor, som han hade lagt på stranden.
»Men dessa äro inte vackra,» sade han, »inte tillräckligt vackra till min Vifva. Jag minns, då jag var helt liten och satt på hafsbotten, att jag lekte med stora rosenröda snäckor, som min mor gaf mig. Om jag bara kunde få fatt i en af dem.»
»Ja, hur skall det gå till?» frågade Vifvan. »Jag kan inte gå ner på hafsbotten efter dem. Då skulle jag dö, och aldrig mer komma igen och leka med dig!»
»Nej, men du kan gå ner till stranden och ropa på far min, och när han kommer, så säg till honom: »Bubblan längtar efter snäckor! Af de röda, af de stora, af de allra vackraste, som mor hans gaf honom att leka med, då han var liten; af dem, som kunde brusa och susa och säga: »Schy, scho — hela hafvet stormar.»
Ja, det lofvade Vifvan, och hon längtade så att ge Bubblan, det han önskade, att hon rent af glömde, att hon var förbjuden att gå ned till stranden, utan sprang så fort hon kunde.
Då hon hade kommit alldeles intill hafvet, gick hon ut på en lång rad flata stenar, som lågo i vattnet, och från den allra yttersta ropade hon:
»Hafsman! Hafsman! Bubblefar, kom!» Då hon hade ropat tre gånger, började det bubbla så underligt i hafvet, och upp från djupet steg hafsmannen med tång i håret och musselskal i skägget.
Då han fick se Vifvan, som stod och lyste i solskenet med sitt långa gullhår, skrattade han och visade alla sina stora tänder.
»Bubblan ber att få snäckor, af dem, som växa på hafsbotten, af de stora, af de röda, af dem, som kunna brusa och susa och säga: Schy, scho — hela hafvet stormar!» ropade Vifvan.
Då nickade hafsmannen långsamt och plumsade åter ner i djupet, men en stund därpå kom han upp igen och hade båda händerna fulla af stora, rosenröda snäckor, som sågo ut som de godaste frukter.