Hafsfrun uppgaf ett så långt och ohyggligt tjut, att fiskaren blef riktigt rädd, och fyrtornet ute på skäret blinkade med ögonen af förskräckelse.
»Tjut måttligt!» ropade han därpå. »Det skall inte hända er son något ondt, så länge ni i allt gör mig till viljes. Och om sex år — ja, nu är det riktigt sant — om sex år skall ni så säkert få honom ner på hafsbotten igen, som jag nu står här.»
»Och ljuger!» skrek hafsfrun.
»Gör som ni vill!» svarade fiskaren blott. »Men har ni något hjärta i er, så tänk på, att er sons lif beror på er själfva!»
Då gaf hafsfolket ett så förfärligt skrik ifrån sig, att månen af förskräckelse gömde sig bakom en sky.
Då den åter kom fram, voro de försvunna i djupet.
Men den natten blef det den våldsammaste storm. Hafvet vrålade och larmade som om alla onda andar voro lössläppta. Vågorna sprutade så högt upp, att de slogo och piskade mot rutorna i fiskarstugan och de där inne icke kunde sofva.
»Hvad är det? Hvad är det?» frågade fiskarhustrun och stirrade ut i natten, där hafvet rasade.
»Å, det är bara hafsfolket, som är på misshumör för att det inte genast får sin vilja fram. Det går dem i magen, och de ha dåliga drömmar, men det lugnar sig snart!»
I tre dagar och tre nätter rasade stormen, men så blef hafvet lugnt, och första gången fiskaren lade ut näten, hade han dem fullare än någonsin.