Fiskaren låtsade, som om han icke hörde, utan sysslade med sina nät.
Då ropade hafsfrun med klagande röst:
»Gif oss vår son, vår Bubbla tillbaka!»
»Lugna er!» sade fiskaren och reste sig i båten. »Lugna er ännu en tid! Er son har det bra hos oss, och han önskar som vi, att tills vidare få stanna kvar där uppe i skogssjön. Det är väl inte så brådt! Ta er ett bad och lugna er!»
»Jaså, det är på det sättet mänskorna hålla sina löften!» ropade hafsmannen.
»Olycka och förbannelse öfver er!» skrek hafsfrun.
»Det skulle kunna hända, att du i framtiden ser strömmingsstimmen gå en annan väg än i dina nät!» hväste hafsmannen.
»Alla mina hafsjungfrur skola hjälpa mig, att sopa böljorna öfver din båt!» tjöt hafsfrun.
»Storm och blixt skola krossa dig, dräpa dig! Böljorna skola jaga dig, taga dig, skrämma dig, klämma dig, gömma dig!» ropade hafsfrun.
»Skrik lagom!» sade fiskaren och lade lugnt ut sina nät. »Om jag ser, att ni inte i allt hjälper mig, utan i stället försöker stjälpa mig — ja, då hänger jag samma dag er hafsskatt i första, bästa gran uppe vid sjön, där han nu plaskar som bäst.»