»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet kunna vi, människobarn, inte lefva. Vi sjunka till botten och dö, vi, som blott ha två ben och inte en sådan simstjärt som hafsungarna.»
»Jag bryr mig inte ett dugg om min simstjärt,» sade Bubblan och såg bedröfvad på den. »Jag ville mycket hellre ha två små fötter som du har, och springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.»
Emellertid närmade sig den dag, då fiskaren hade lofvat, att kasta Bubblan tillbaka i hafvet.
Det hade under dessa sex år gått fiskaren väl. Hvarje morgon fann han sina nät fulla af strömming, och när det blåste hårdt, flöt hans båt lätt som ett spån öfver vågorna, som liksom nego och banade väg för den. Han förstod nog, hvem han hade att tacka för allt detta, och så tänkte han, att det kunde vara osäkert, huruvida hafsmannen alltjämt skulle vilja bry sig om honom, när han väl hade fått sin son tillbaka.
Han talade därom med sin hustru, och hon sade: »Du är dum, om du kastar hafsungen ut på djupet. Ser du inte, hvilken makt vi ha öfver dem där nere, så länge de veta, att han är i vårt våld. Nej du, låt dem vänta! Ens löften till så’nt folk behöfver man inte ta så noga.»
Och så beslöt fiskaren, att han skulle behålla Bubblan ännu en tid.
På aftonen precis sex år sedan den kväll fiskaren talat med hafsfolket var det härligaste månsken.
Hafvet var spegelblankt, och då fiskaren lade ut sina nät, fick han se, att just där månen speglade sig som en hvit silfversköld i hafvet, började vågorna röra sig och brusa, och med ens dök hafsfolket upp ur vattnet.
Hafsmannen hade en tångkrans på hufvudet och kappa med glimmande musselskal öfver axlarna, och hafsfrun hade en klänning af hvitt skum med silfverstänk, och en lång, skimrande dimslöja öfver håret.
»Nu!» ropade hafsmannen till fiskaren. »Nu är stunden kommen! Gif mig min son, min Bubbla tillbaka!»