Hans mun var ännu stor och bred, men det var en vacker mun med friska, hvita tänder, och när han log emot Vifvan, tyckte hon, att ingen, som gick på två ben på jorden, såg så god ut som hennes vän med fiskstjärten.
Deras lekar hade blifvit stillsammare.
Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, då Vifvan kom, men simmade hastigt fram till stranden och lade sig i en liten bukt, där Vifvan satt på en sten.
Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad med rör, sammanbundna med vass, och på den spelade han så underliga melodier. Det lät som när vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna sucka vid stranden, och det kunde också ljuda så gladt och klingande, som när solljuset hoppar på vattenytan.
Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon kunde joddla och tralla, göra lustiga drillar och hopp, och hon kunde lika många visor som det fanns dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen och sjöng, låg Bubblan i vattnet vid hennes fötter och spelade på sin flöjt.
Han hade nu lärt sig människornas språk, men han talade aldrig med någon annan än med Vifvan, och hon kunde endast goda och vänliga ord.
»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att när du har varit här i sex år, har min far lofvat din far, att kasta dig ned i hafvet igen, hvarifrån du har kommit.»
»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. »Jag vill alltid stanna här, i vår egen sjö, och aldrig, aldrig skiljas från min Vifva.»
»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte dina föräldrar få dig igen, kommer stor olycka öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och det måste han hålla.»
»Men du följer med!» sade Bubblan och tog med båda händerna om Vifvans långa guldhår. »Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?»