Så gick sommaren, men då senhösten och vintern kom, blef det annorlunda, ty med den första is, som lade sig öfver skogssjön, kunde Bubblan icke komma upp mera.
Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, och det såg han genom den tunna isen liksom genom ett fönster, arbetade han sig upp och slog sönder isen, så att han blödde om nacken och händerna.
Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll hela vintern en vak öppen i isen på skogssjön, ty Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för honom, då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något ondt hände Bubblan.
Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. Hon gick i alla väder, åtminstone en gång om dagen upp till skogssjön, hälsade på sin lilla vän och bar mat till honom. Hon ville till och med ge honom ett par gamla vantar, men då skrattade han och sade:
»Snaskigt!» då de strax blefvo våta.
Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan klippor och skog, att så snart vårsolen började komma, var det varmt och skönt där uppe, och gullvifvorna blommade först af alla ställen under björkarna vid sjöns södra strand.
Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans af gullvifvor till sitt hår och sprang fram ur skogen, och när Bubblan fick se henne, hoppade han högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges kullerbytta i solskenet.
Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, och under tiden växte de och förändrade sig, hvar och en på sitt sätt.
Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga barnunge, som då hon först tultade upp till Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt och lång flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför bältet.
Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke med solbränd hy. Hans ögon voro icke längre vattenblå och förvånade, utan hade blifvit mörkare, som när det går skuggor öfver böljorna och när man såg in i dem, tänkte man på hafvet.