Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och Bubblan de bästa vänner.
Så snart Vifvan fick något, som var godt, en kringla eller en skorpa, gömde hon hälften till Bubblan. Hon plockade hallon och blåbär i skogen till honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes hand. Men alla de blommor och vasstrån, Vifvan icke kunde nå, hämtade Bubblan till henne, och han fångade trollsländor med långa gröna vingar och gaf henne.
Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. Han var förskräckligt rädd för månen och stjärnorna, då han aldrig hade varit ofvanför hafsytan förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, och han var rädd för att de speglade sig i sjön. Fåglarna var han också rädd för och dök under vattnet, när de flögo förbi.
Men Vifvan var han icke rädd för. När hon kom, låg han ofta och väntade vid stranden och hade krupit så långt upp han kunde komma, och när hon satte sig i gräset eller på den flata stenen, plaskade han tätt intill henne, lade sitt hufvud i hennes knä och såg på henne, medan han drog munnen till ett bredt leende.
»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade honom på hufvudet.
Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, ty han sade aldrig ett ord, han bara såg vänlig ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en dag öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» — det lät mest, som när en groda kraxar.
Och så började han lära sig människors språk. Han kunde snart säga både »namnam» och »tack» och »vackert väder», och andra liknande nyttiga och förståndiga saker, men han talade aldrig mycket, utan lyssnade helst till hvad Vifvan hade att säga honom.
De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun måste hjälpa sin man eller hade annat att göra, sade hon ofta:
»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett par strömmingar med och kasta i munnen på honom.»
Och då sprang Vifvan genast.