En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med sin milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram.
Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina utstående, vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu hängde några våta gröna tussar kring hans mun.
Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa gula hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå för-gät-mig-ejer, och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som ljöd som när en bofink kvittrar:
»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka hand sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet.
Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af förvåning. Han rörde sig icke och andades icke.
Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles försvunno.
»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade.
Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen strömmingen ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten hund.
»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset. »Hopp san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!»
Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då han såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han alldeles vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod som ett S efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt tomt, skrällande läte.