»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!»
Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet i månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade och droppade ned i vågorna.
Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i land.
Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef hon glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, skulle säkert föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren önskade. Men modern till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att tänka på två saker på en gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en fara på dem själfva. Det skulle vara ganska naturligt, om hafsfolket nu skulle göra allt för att få fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så blef det beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå ner och leka och plaska vid stranden, som hon förr varit van vid. Hon fick icke bada i det långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i vågorna, och hon fick aldrig mera gå ner i en båt och vippa, som varit hennes största nöje.
När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller gå upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till skogen omkring den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.
Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo de tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han pilsnabbt ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar, som småningom blefvo mindre, där hvar han legat.
Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han gömde sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig.
Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått stekt strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, och då hon om eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög hon sig högre upp in mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig framstupa på en flat sten och hviskade:
»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!»