Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg hängde fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade som den friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun en sexdubbel rad af pärlor.
De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var de saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten.
»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade hafsmannen. »Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar, skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge mig tillbaka min lilla Bubbla!»
»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som bubblor på vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din får du aldrig mer.»
Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling. Hon var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno i två smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.
»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få alla mina pärlor att hänga kring hennes hals!»
»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp på land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan med dig, grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.»
»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät högt.
»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år kasta ungen din i hafvet igen.»
»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det: