Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott då och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig till hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg med öppen mun, hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter golfvet.
Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter:
»Låt strunten ligga! Den dör snart!»
Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den liknade i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö mellan björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven af branta klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet.
I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att den hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet som en fisk och försvann på botten.
»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin man, då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.»
Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur hafvet i månskenet.
Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han: »Nej, det är ju ruskpricken!»
Men det var icke ruskpricken.
Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg fiskaren tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo simmande och lade sig bredvid båten.