Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.
Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från midjan och nedåt var den som en fisk.
Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt som på en stor gädda.
Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan den skrek af full hals med sin stora, öppna mun.
»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han nätet i land och bar hem fisken.
Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den var ganska svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en snäcka.
»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han hafsungen på bordet.
Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan skrek högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten. Men då sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.
»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»
Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle dö.