Och han gräfde och gräfde och skrattade högt.
»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och torkade svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting så stiligt, som att ha en spade, som heter duga!»
Bubblan.
Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort haf.
De hade endast ett barn, och det var en liten flicka.
Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och doftade i björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då de för det mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga, fick hon endast heta Vifvan.
Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern var ute för att dra strömming.
Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp.
»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet.
Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad fick han se?