Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden.
»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.»
Han fortfor att stå och stirra på parasollet.
Men så sade han med ens:
»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig af att titta på den!»
Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade:
»Nu är den min!»
Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet, men Per satte spaden i jorden för att försöka den.
Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och så vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad.
»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade Per. »Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!»