»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till skaftet. »Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min modiga krona för den.»
Per fortfor att stå kvar och se på.
Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så ledigt och lätt, som om det varit gröt.
»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?»
»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du kan ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.»
»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag frågar efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen, som jag har lust på.»
»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i jorden och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen.
»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det inte skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! — — Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en krabba med klor så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en mamsell, som kan se sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i luften; och så är här rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med en tofs af det baraste silke!»
Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo så stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför honom som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga parasollet, om jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du aldrig mena!»
»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»