Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på hästen, men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i solskenet.
O! hvad han var lycklig!
Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju icke en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att något så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just nu ha ett parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än att sitta och hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för regn eller hetta!
I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter landsvägen med sitt parasoll uppspändt.
Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var så besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå och släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.
Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med hufvudet bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften — och ju längre han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef han.
Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod och gräfde.
Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den.
Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun.
»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som gräfde.