Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett grönt lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en prinsessa med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske och såg på tre guldfiskar, som flögo i luften.
Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar, som flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver, som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans.
Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt vackert, och han satt bara och stirrade och stirrade.
»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte han.
Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.
Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde få hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en hand full mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild apa.
Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid det underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få det, skulle han gärna ge sin häst i utbyte.
Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd att slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han lugnade sig och sade med kväfd röst:
»Nåå, vill du ha hästen?»
Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans mun blef så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till Per, som hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp i sadeln och jagade hästen rundt om torget. Än stod han på hufvudet och än på benen, och än hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, och lät hufvudet hänga ned, medan han slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna.