Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad i väg på sin brunlockiga häst.
»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något annat, att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta och lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så hårdt, att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på landsvägen tappade sin staf och den gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de voro icke längre komna på sin vandring.
Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste solsken.
Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många människor voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde skada att också rida dit och se, huru det gick till på marknaden.
På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd af alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla sorter.
Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man gjorde konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, som nådde till båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i handen.
Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se på alla de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet.
Per stannade sin häst utanför tältet.
Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som clownen höll i handen.
Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!