Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han hade tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen med honom.
Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen.
»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han flög öfver diken och gärden.»
Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja ha.
Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att sälja hästen.
Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just den hästen.
Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte för hästen.
Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela lasten full af hafre.
Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig hade man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en vanlig bondhäst.
Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så redo gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare skärskådande.