Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en människa hade Per att tala med.
Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut längre.
Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp genom landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där otäcka skutan! Alla åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de enda människor, Per mötte, var en gammal man, som stödde sig på sin staf, och en gammal gumma, som bar ett bylte.
Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar genom luften:
»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer sprängande emot honom en ung gosse på en häst.
Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med bara fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så att det sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han red.
Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad, rödbrun hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där galoppera i väg genom regnet.
»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?»
»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste sätta dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så rider jag med kläm!»
Så svingade sig Per upp bakom gossen och höll väl fast, och i väg bar det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och stenar flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver diken och gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens dörr.