På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade: »Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per viftade tillbaka och var så hjärtans glad.
»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på min egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!»
Karlarna skötte seglen och rodret.
Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande fart ut emot hafvet.
I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden. Seglen hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade ondt i tänderna; skutan skvalpade och skvalpade utan att komma framåt, och så började det att regna.
Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta ned, men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och högre, och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på däcket.
Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och mera förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela skutan.
Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och Per gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och tågverk, och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på britsen.
Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver vattnet.
Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje. Då det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan?