»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade skepparen.
Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar funnos just icke på gården.
»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det är en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka, och den flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och skär.»
Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han tyckte, att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den skutan! — »Du ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan gärna ta hela herrgården.»
Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod fast vid sitt:
»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har satt hela min håg till det.»
Då skrattade skepparen och sade:
»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård mot en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!»
Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan och satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla klippor och skär.
Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i fören och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att ligga med knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården.