»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra sig om. Herrn ska gå upp i slottet och sitta och se på utsikten.»
Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och drack, och lät dagarna gå som de kommo. Han blef så ledsen och olustig, att han till sist började tro, att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn.
Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste upphöra att äta så många fläskpannkakor; man fick knip af det, och det var icke alls nyttigt. Per skulle dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på magen.
Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per visste, och när han icke kunde få äta fläskpannkaka och icke smaka på frukten i trädgården och icke rida eller åka med sina egna hästar, då var det just icke heller något vidare muntert att vara herreman.
Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att det blef allt ledsammare.
Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade ner i vattnet för att se, huru stora ringar det kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen förbjuda honom! — och då fick han se en skuta, som kom för fulla segel uppför fjärden. Den kryssade upp emot vinden och spände seglen som svanvingar, och Per såg, huru de karlar, som voro ombord, arbetade med tackel och tåg, medan skutan skummade genom böljorna.
»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta är det jag skulle vilja ha! Tänk, att kunna segla hvart man vill, och gå i land hvar man behagar! Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, och sitta här och spotta ut genom fönstret!» och så gick han ner och såg på skutan.
Där voro tre män ombord. Skepparen, som kommit upp till gården för att köpa hafre, och två matroser, som hjälpte honom att sköta skutan.
»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» sade Per, som stod på stranden. »Den kan du gärna sälja till mig!»
Men det ville skepparen icke alls höra talas om. Emellertid fortfor Per med, att han ändå absolut måste ha skutan.