Än stod han på hufvudet och än på benen. Han såg sig både på ryggen och på bröstet på en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i hufvudet och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet egentligen satt.
Om morgonen kom betjänten in och frågade:
»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka till frukost?» Och om kvällen stod han återigen i dörren och frågade:
»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka till kvällen?» och Per sträckte ut handen och svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit så fin, att han talade tyska.
Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, ägg och smör och sötmjölksost, varma hvetebullar och kaffe och starkt öl, och Per åt och drack, så att han blef både stinn och sömnig, och så lade han sig att sofva på de gula sidensofforna, utan så mycket som att dra skorna af sig.
»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade Per och sträckte sig.
Så ville han förstås också gå ned och se till sina stall och lador, trädgårdar och åkrar, och öfverallt stod folket med mössan i handen och sade: »Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade yttra.
Men om han ville rida eller åka, sade kusken, att det var ju som herrn behagade, men icke var det just bra för hästarna, att bli så öfveransträngda. De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var så varmt.
Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, sade trädgårdsmästaren, att Per var ju herre öfver sin egen trädgård, men icke var det rätt eller bra för träden, att smaka på frukten första åren de buro.
Och när Per kom ut på åkrarna och talade med sin inspektor, svarade han på allt, som Per sade: