Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, så att de stodo ut som två mjölsäckar och så gaf han sig på väg ut i den vida världen.
Då han hade gått ett bra stycke väg, kom han till en stor sjö, och vid den låg den allra finaste herrgård.
Den var byggd med torn, som hade koppartak, och där voro trappor och portar och långa rader med de blankaste fönster. Och utanför herrgården stodo gröna träd och susade, och på ängarna betade kor och får och små hvita lamm.
Och Per slog sig på knäna och ropade:
»Det var mig en riktig herrgård. Just på pricken en så’n, som jag skulle vilja ha!»
Och så gick han upp och frågade herremannen, om gården var till salu.
Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så tog Per ett tag ner i byxfickorna och lät näftals af de blankaste daler dansa hambopolka öfver bordet. Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade med pengar, och herremannen började rifva sig i hufvudet och säga, att han skulle tänka på saken. Men då alla de ett hundra tusen riksdalrarna lågo i högar på bordet som hövålmar på en äng, ja, då kunde herremannen icke motstå.
»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och så reste herremannen bort med pengarna, och Per fick gården.
Nu var Per herreman, och han gick omkring från rum till rum för att taga sin nya herrskapsbostad i betraktande, och där var rent omänskligt fint.
Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och sammetsgardiner med silkestofsar och ljuskronor med så många glasbitar, att de lyste som gulddiamanter, och så många stora och förgyllda speglar, att det var obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på en gång.