»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort.
»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per och gräfde i fickan efter stenen.
»Hi, hi!» skrattade guldsmeden.
»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt — hva’ falls?» frågade Per och stack gulddiamanten tätt upp under guldsmedens näsa.
Men så snart han hade fått syn på diamanten, började hans ögon glindra, och han satte ett par ännu starkare glasögon ofvanpå dem han redan hade på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas utanför.
»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?»
»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben.
Per höll alldeles på att säga:
»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men så tyckte han, att gubben tittade så förskräckt med sina stora runda ögon, och så tänkte Per, att han skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade han: »Ja, jag hade tänkt mig ett hundra tusen riksdaler, vänner emellan.»
Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden genast gräfva i sina lådor, och så tog han fram ett hundra tusen riksdaler och började räkna dem på disken framför Per, och det tog så lång tid, att de icke blefvo färdiga därmed förr än klockan elfva.