Det var en vacker gosse med gult hår och blå ögon, bred öfver axlarna och smal om lifvet.
Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. Han kallades af alla för Svenske-Per; hvarför kan jag icke säga; han bodde i Sverige och alla de andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, men det var nu i alla fall så, att denne Per fick tillnamnet Svenske-Per.
Han hade hvarken far eller mor eller någon i världen, att hålla sig till, utan måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete.
Då hände det en dag, att Per var ute och gräfde i potatislandet. Jorden var hård, och spaden var slö, och Per stack och stack, så att han svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!» tänkte Per och satte foten med all kraft på spaden, och han hade knappt sagt det, förrän spaden stötte emot något hårdt. Per måste böja sig ner för att ta upp det, och hvad fick han tag i? — Jo, kan ni tänka er! Det var den allra härligaste gulddiamant, stor som en knytnäfve! Ja — nu öfverdrifver jag kanske, men nog var den så stor som ett hönsägg; — i alla fall, alldeles säkert så stor som den värsta hasselnöt!
»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» tänkte Per. »Den är bestämdt värd sin modiga femma!»
Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt byxben och gick in till staden med den.
Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle guldsmeden. Han hade en lång, krokig näsa, som hängde så tankfullt ned öfver hans mun, och så hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt tittade fram bakom de stora hornbågarna på hans glasögon.
»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja köpa en gulddiamant?»
»Är den stor?» frågade guldsmeden.
»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per.