Först hoppade de stelt och med små steg, men tonerna fångade dem och lyfte dem och svingade dem, och snabbare och snabbare hvirflade de öfver golfvet.
»Jag är visst bara aderton år,» log mor Anna.
»Och jag är tjugu!» ropade Lars, »och nu tar jag dig till min allra käraste vän och dansar med dig hela lifvet igenom!»
»Aldrig har jag varit så lycklig som nu!» ropade mor Anna och susade omkring.
»Och aldrig jag så stark och glad!» svarade Lars och slog stöfvelklacken i bjälken.
»Och nu går jag,» sade gossen.
»Nu vill jag vara i fred och gå ensam ut i den vida världen och spela på min fidelunka!»
Och så gick han.
Svenske-Per.
Det var en gång en gosse, som hette Per.