Då Fidelunkan den kvällen kom in till sina föräldrar, var han vid godt lynne. Hans kinder blossade, och han log med strålande ögon.
»Hvarför är du så glad?» frågade modern.
»Å, jag har blåst dem ett stycke!» svarade han blott.
»Nåå,» sade fadern, som kom in. »Vill du nu ta reson och bli skomakare?»
»Ja, men först ska jag spela för far och mor!» sade gossen och satte fidelunkan till rätta. »Nu ska ni dansa er egen hjärtepolska.»
»Dansa!» sade fadern. »Inte ha vi tid att dansa. Vi ska arbeta.»
Men Fidelunkan hade redan börjat på polskan. Det var den polska de hade dansat den midsommarafton, då mor Anna hade lofvat fader Lars att bli hans hustru.
Den gick ibland i dur, ibland i moll, den svängde och kastade mellan sorg och lycksalighet. Det lät som björkdoft och midsommarglans och hade underliga toner som midsommarnatten med bloss under stjärnorna.
Den lockade och kallade och var så tjusande, att gamle Lars lade bort stöfveln, han skulle lappa, och mor Anna satte bort mjölkbunken.
Och så togo de gamla hvarandra i famn och började dansa.